(Samlingsrecension med Ken)
Någon har klottrat "Fattaru" på en box utanför mitt Konsum. Och när det gäller just svensk hiphop är jag inte säker på att jag gör det. Steget är mycket litet mellan sega hemmabrända CD-demos och förra årets nonsensdebuter på Stort Bolag. Oavsett vad argaste underjord vill hävda är musik och framför allt attityderna oftast de samma som i den kommersiella mittfåran. Den största inspirationen verkar komma från den egna musiken och det är detta ständiga musikaliska självrefererande som gör att kvaliteten är lika låg och ojämn på båda sidorna skivkontrakt. Framför allt har man någonstans på vägen glömt bort hur man gör storartade album. Album som kan betyda mycket för andra än artisten och hans kompisar - album som fortfarande kan ha effekt på folk om tio år.
Från Damon Frosts experimentella utflykter till Thomas Rusiaks flinande Suckers finns det exempel på enskilda bra hiphop-låtar. Men det är betydligt sämre ställt med album. Så var det ju förstås den där andra skivan av Latin Kings. Skivan som verkar ha spökat i bakhuvudet på flera av de lamslagna gästrapparna på Latin Kings-producerade showcase-albumet Den svenska underjorden.
Särskilt tycks 4:e Världen ha drabbats av scenskräck, och snälla rap-insatsen på Mer än musiken räddas bara av Masses tunga singelremix. Över huvud taget är det få rappare som gör Den svenska underjorden verkligt intressant. Jag har visserligen inte sett Broadcastaz live, men de låter i alla fall säkra i studion.
Mobbade Barn Med Automatvapen är också roliga i små doser men de ser ut att snart fylla trettio, kan för många ord och när de rappar måste man lyssna alldeles för noga på vad de säger.
Mer än något annat är Den svenska underjorden producenten Masses triumf. Masse står för huvuddelen av musiken, och när Latin Kings minsting kryddar sina instrumentaler med korta skarpt rullande slagverk matchar han stundtals The Beatnuts allra elakaste latin lingo. På slutet visar Salla upp en läcker, på något vis nästan urnordisk sångsampling till sitt groove för Looptroop och Petters Topp Doggz. Här är musiken suverän, och blir en passande inramning, särskilt för Petter.
Efter ett snabbt byte i Slussen rullar färden vidare västeröver in i realitets-rappens örnnäste Hässelby. Kens dubbelskiva Mitt hem blir ditt hem tar vid där bortkomna debuten Vägen tillbaka slutade. Attityden är dock råare, flummigare och mindre kalkylerad. Lågbudgetkänslan är större och det blir helt enkelt roligare när Ken och hans smutsiga kompisar inte låter sentimentala och plågade ("Någon la en mök/Homan luktar lök"). Med tio minuter långa och stingsliga gänglåten Kaos 2000, och totalt över två timmars speltid, låter det i alla fall som att Ken försökt ge fansen något tillbaka. Men Kens trista röst är fortfarande överallt. Sentimental-rappen på Mitt hem blir ditt hem gör skivan till en berättelse om det nya landet som inte lyckas med mer än att bara vara medelmåttig och just "bra för att vara svensk". Undantaget är välformulerat sorgsna Maria och de mystiska introverta stråkarna på Pass på den nye som bryter mot likformigheten. Jag sitter och ler är också en porrig annorlunda duett med egendomlig sång. Som album betraktat är Mitt hem blir ditt hem bitskare än debuten, men i stället för att verkligen storma slottet för Ken ett trögt ställningskrig med media och skivbransch. Och det är bara att vänja sig vid tanken på att den musikaliska fronten står still i Hässelby - i västerort intet nytt.
