Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva stunden när Bobby Gillespie tappat sitt självförtroende. Men när Primal Scream inleder Chaosmosis med en räddhågsen och anonym ripoff på av sin Screamadelica-periods klubbrock, komplett med housepiano och damkör, går det inte att undvika tanken att den förr så rastlöst nyfikne artisten numera försöker rädda det som räddas kan och spelar för en minskande skara åldrande konservativa fans. Spår som 100% of Nothing kastar längtansfulla blickar tillbaka till den raka handklappsrocken på Give Out But Don't Give Up, medan When the Blackout Meets the Fallout verkar vara en ratad outtake från XTRMNTR. Bandet som i 30 år lystet kastat sig över sina senaste musikaliska erövringar för att plundra dem på allt matnyttigt faller här tillbaka till sina egna säkraste framgångar, och den förändring som ändå kan anas beskrivs bättre som utslätning än utveckling. Att Where the Lights Get In är enfaldig bubbelgumspop hade varit illa nog, men för ett band som Primal Scream som arbetat så hårt för att stanna längst fram i avantgardet är det kanske ännu värre att det låter så daterat och omodernt. Den ironiskt betitlade I Can Change är muzak, Carnival of Fools är vek Sparkspop och Private Wars är ett synnerligen olyckligt folkpopförsök. Bara med Golden Rope lyckas Primal Scream återskapa något av sin gamla suggestionskraft, och även då handlar det just om återskapande.
Primal Scream - Chaosmosis
Skivbolag:
Artist:
