Det hade varit så himla enkelt att avskriva Porter Robinson som ännu en i raden av alla unga artister som vill surfa, inte bara på internet, utan även på den växande EDM-vågen. För ungdomar idag lär sig inte spela gitarr, de lär sig hur ett mixerbord fungerar.
Porter Robinson har dock producerat musik sedan han var tolv, nu är han strax över tjugo, och har med Worlds gjort vad många äldre musiker i samma genre ännu inte klarat av: en helt okej skiva. Fresh Static Snow har till exempel sköna vibbar av Daft Punks Digital Love, inlindad i ett än mer svepande filter.
Att Robinson dessutom inspirerats av det japanska dansmusikspelet Dance Dance Revolution och J-popkulturen, gör låtar som Divinity och Flicker lite mer intressanta och mig lite lycklig. Det som stör är istället dels den stundtals alltför polerade och sterila ytan, dels det stekiga housebeatet som återkommer för ofta. Men jag tror ändå att Porter Robinson har goda chanser att bli en respekterad producent i framtiden om han fortsätter att göra sin grej.
