Pluxus

När svenska kvartetten Pluxus skulle spela in sin första skiva mötte de ett smärre problem. Det fattades 15 000 kr för att skivan - i den blygsamma upplagan av 1 000 exemplar- skulle kunna bli av. Johan från skivbolaget Slowball beslöt att be sin farmor om ett lån. Som en sann affärskvinna ville hon inte köpa grisen i säcken utan bad att få lyssna på inspelningarna först. Efter en stunds kontemplativ tystnad sånär som på den ena fotens stampande i takt med musiken beslöt hon sig för att slå till. Så börjar historien Pluxus, som precis "fortsätter sin resa" med en andra skiva. Och jag förstår farmor, för vad är det egentligen popmusik handlar om? Konkret skulle man kunna säga: elgitarrer, rundgång, akustiska gitarrer, plock. Smarta melodier, medryckande melodier, söta melodier, bra melodier. Tamburiner, orglar, Spector-trummor, reverb, ekon och effekter. Och förstås, en jävligt karismatisk frontperson. För mig handlar det om en känsla i maggropen, i hjärtat, i kinderna, i tårna. Det är en flaska rödvin i ena näven, armarna rakt uppåt, utåt och ett vansinnesleende som inte kan hjälpa att det smittar. Det är två par ben som dinglar försiktigt från en takkant på ett hus i Gamla stan. Ibland är det såpbubblor, en picknickkorg och en riktigt grön gräsmatta. Det är en vilja att ta över världen. Och en förmåga att tro att man kan det. Det är den engelska ap-gången. Det är singlar utspridda över ett 16 kvadratmeter stort golv. Det är manchesterbyxor, jeanskjolar, sneakers, en gedigen samling solglasögon. Eller väldigt tjocka glasögon. Jag sprang in i Pluxus soundcheck häromveckan. Fyra grubblande huvuden böjda över nån form av ritning. På lite håll såg det ut som listan över grundämnen och dess beteckningar - den som pryder alla kemiklassrum i landet - eller som en ingående studie av ett kretskort till Commodore 64. Det var förstås ingetdera (det vore jättekonstigt om de stod och studerade nåt sånt under sitt soundcheck) - utan visade sig vara en hemmagjord skiss över hur alla sladdar skulle kopplas ihop med de oräkneliga synthar de släpat upp på scenen. För de har just bara synthar. Hundratals. Och synth-trummor. Ingen Phil Spector där inte. Ingen stämsång och inga gitarrmattor. Och ingen karismatisk frontfigur - utan fyra perifera killar i jeans och T-shirt. Men så händer det. Lik förbannat. När sladdarna till slut sitter där de ska så infinner sig den där känslan i maggropen. Ur högtalarna strömmar egensinne, innovativitet, kärlek och humor - allt som hör popmusik till. Smattrande synttrummor blir vinterdisco, cirkustoner övergår i allvarligare melodier. Som Bob Hund i Halloweenkostym ena sekunden och som Air om Air vore indie, den andra. Men mer än något annat som Pluxus själva. Och det är vad som är mest slående och imponerande - självsäkerheten. Inte en osäker takt på hela skivan utan ett okonstlat finger åt allt vad darrningar heter. Och 14 av den 20 minuter korta skivan är riktigt bra! Ibland tar attityden överhanden och det blir lite för mycket humoristisk dataspelsmusik för mig. Men på det hela taget funkar det jättebra. Det vet jag att det gör, för jag har hört att farmor fått tillbaka sina pengar.