Psykisk ohälsa kopplad till pandemin, naturkatastrofer och klimatkrisen, som inte tas på allvar, är några teman som Pinegrove vill lyfta på sitt femte album 11:11. Även om det är tunga ämnen, är det ett förvånansvärt lättlyssnat album.
Pinegroves inderockiga emo-sound hänger kvar på 11:11. Musiken är ganska avskalad och låtarna drivs främst av olika gitarrer, trummor och lite piano. I låten Flora, kan man ana country-influenser, men det är så långt det svävar ut genremässigt.
Det är ett trevligt, nostalgiskt sound, som att man slungats tillbaka till tidigt 2000-tal. Dock är låtarna ganska lika varandra. Därför är frontmannen Evan Stephens Halls punkiga och lite gälla röst väldigt tacksam, den är så pass stark att det för det mesta inte krävs några musikaliska under.
Det samtidskritiska temat känns som tur är inte överspelat, förutom en gång. Raden “when corona hit i was already feeling pretty out of it” i låten Respirate, får mig att grimasera för mig själv. Det borde vara förbjudet med corona-referenser i populärkultur, det känns malplacerat och forcerat.
Att sångaren Evan Stephens Hall 2017 hamnade i blåsväder när han anklagades för sexuellt tvång, är värt att ha i åtanke. När anklagelserna kom meddelade bandet att de skulle ta en paus, men har sedan dess släppt fyra album. Ett annorlunda sätt att hantera sådana anklagelser på, att gasa sig ur drevet. Bandet har inte heller gjort särskilt mycket press inför det nya albumet och kanske är det också därför det inte sticker ut så mycket, för att hålla sig lite under radarn.
11:11 är ett bra album, men inte särskilt risktagande. Det är inte tillräckligt många låtar som lämnar avtryck för att det ska kännas som något mer än trevlig bakgrundsmusik, men det är inte så fel det heller.
