Det har gått åtta år sedan Petter Seander, känd från göteborgsduon Sleeping Beauty och som basist åt Kristian Anttila, släppte egen musik och i sitt pressmeddelande berättar han att det bara blir svårare att uttrycka sig.
Hans andra soloalbum Bleach känns som en ärlig och personlig skiva med en peppig överton. Hopplösheten i att inte kunna göra musik och lättnaden i att lyckas är ett genomgående tema. Många låtar handlar om att känna sig ensam och instängda i sig själv, att försvara ensamheten som om den vore självvald men också att längta efter ett sammanhang. Ett prestationslöst sammanhang att prestera i, sjunger Petter Seander.
Bortsett från att den här skivan är bra, för jag tycker verkligen den är det, så är den hoppfull på ett sätt som jag sällan möter. Det är så lätt att tala om för någon annan att det kommer bli bättre, att motstånd bara är en del av resan, att allt är en erfarenhet. Men det är en helt annan sak att finna sig själv i ett sånt sammanhang. Jag tror inte att jag och Petter Seander delar många upplevelser eller sammanhang egentligen, men om han lyckades skriva kanske jag också klarar av det.
