Precis som under pågående turné inleder Chris Lowe (53) och Neil Tennant (59) med Axis. Allt är uppskruvat från start och det finns inte mycket svängrum kvar till överraskningar under de kommande fem och en halv minuterna. Annat än ljudet av flygplan som lyfter och en robot som väser ”Electric Energy”, på bästa Leila K manér, då. Den höga energinivån är genomgående och i en färsk intervju uppger Lowe att albumet är ”banging” från början till slut. Vidare berättar Lowe för TTs reporter om hur brittisk radio vägrar spela deras nya låtar då BBC ”har en fatwa för alla över trettio”, förutom för de som lyckats dodgea ålderdiskrimineringen med hjälp av hjälm.
Men Pet Shop Boys uppenbarelse har alltid varit mer iögonfallande och underhållande än Daft Punks MC-krukor. Det är snarare att Electric just är ”banging” från start till slut som är problemet. Hur stor respekt jag än har för den duo som har Being Boring på sitt samvete så är de pumpigare delarna av deras tolfte studioalbum inte särskilt kul. Istället är det de nedtonade spåren som sticker ut, som versionen av The Last To Die, som blir något fundamentalt annorlunda i händerna på Chris och Neil än i Springsteens original. Undantaget är smått fantastiska Love Is A Bourgeois Construct. En oändligt deppig historia om den dumpade som skyddar sig bakom teorier om att kärlek skulle vara ett borgerligt påhitt. Tillsammans med körer och slingor som hämtade från altargången blir det en perfekt poplåt, tyvärr lyckas det inte väga upp resten.
