The Perishers

Att vara ung (är att vara sorgsen...). Det är Umebandet The Perishers i sådan grad att deras mammor måste vara oroliga för sina söner. Ingen anledning att boka möten med kuratorn dock, Perishers använder sitt ångest på ett konstruktivt sätt -- till att skapa näst intill sensationell musik. Ola Klüft sjunger osannolikt bra, och med ett lika svårmodigt som självsäkert scenutspel kommer han snabbt att etablera sig som en av landets mest karismatiska sångare. Fan vet om han inte är en hjärtekrossare dessutom, även om han i så gott som varje text beskriver att det istället är han som får sitt hjärta krossat. Men Perishers är inte bara Ola Klüft. Bandet är tight och entusiastiskt, om man nu kan använda det ordet i en så mörk omgivning. De lutar sig tungt mot de långsammare företrädarna för alt.country-traditionen, och samtidigt påminner deras popkänsla om House of Loves bästa dagar. Singeln My Home Town
är en bitter uppgörelse med uppväxtorten och skivans absoluta pärla. Uppbyggd för maximal nackhårsresning, med en refräng lika klassisk som Neil Youngs allra bästa, fortsätter My Home Town
att växa vid åttonde lyssningen. I jämförelse framstår vartenda Norrlandsband som någonsin skrivit en låt med just den titeln som mycket lokala angelägenheter. Men den är långtifrån ensam. Ganska länge har vi haft möjlighet att njuta av distinkta debutsingeln The Night
, och när de har växt färdigt i lyssnarens öron kommer jublet över When I Wake Up Tomorrow
och When I Fall
att vara lika högt. På något ställe blir Perishers vemod så svåruthärdligt för bandet -- aldrig för lyssnaren -- att de tappar farten och låter en aning anonyma. Men det är verkligen en anmärkning i marginalen, som debutalbum är From Nothing to One
oerhört stark, och som band är The Perishers ett av de stora hoppen för tvåtusentalets första decennium.