Titeln Songs for the Drunk and Broken Hearted avger ett löfte som inte infrias. Det sista jag vill lyssna på när jag är full eller hjärtekrossad är lam feel-good. Det skulle dock inte förvåna mig om Mike Rosenberg, bättre känd som Passenger, gör det. Han är totalt intetsägande, precis som denna skiva. Antitesen till allt som väcker känslor.
När jag lyssnade på skivan för första gången greps jag av en något nostalgisk känsla. Jag insåg snabbt att det beror på att jag har hört denna skiva förut. Det har vi alla. Killen med gitarr som spelar försynt folkrock och sjunger om relationer som gått i kras. Det var nostalgiskt för det låter exakt som något jag lyssnade på när jag var typ 13 och inte visste bättre. Det är gjort. Och det var inte bra när det kom första gången heller.
Även då jag inte aktivt lyssnade på texten letade några rader sig in i mitt inre. Plattityderna var så odugliga att de inte gick att stänga ute. ”I’m up and down like a yo-yo”, sjunger Passenger. Imponerande liknelse. Om han vore fem.
