Pärlor vi missat: The Growlers - Casual Acquaintances

Tina Rosenfink 00:00 25 Dec 2018

The Growlers är ett band som ligger mig varmt om hjärtat och jag tar varje chans jag får att prata om dem, fråga bara mina vänner som är riktigt trötta på mina tårfyllda ögon varje gång “jag bara ska spela en låt”. Men jag har inte alltid haft det här bandet i mitt liv, så av ingen anledning alls har jag gjort en tidslinje över mitt liv, i relation till The Growlers diskografi. Om du är intresserad av recensionen av skivan Casual Acquaintances så kommer den inte på ett bra tag, men håll ut (för det gjorde jag så himla länge).

2009 - The Growlers släpper sin första skiva Are You In or Out?. Jag går i nian (vilken liten baby). Jag är besatt av Joy Division och håller i en redovisning på engelskan om dem efter att ha sett Control en gång. Ja, det är ju svindlande pretentiöst men också lite gulligt va? Annars lyssnar jag mest på The Killers (lol) och The Strokes, men har ännu inte upptäckt band som The Black Lips, Dead Ghost eller Allahlas. Det kommer dröja lång tid innan jag hör The Growlers.

2010 - Hot Tropics kommer och jag vet fortfarande inte att The Growlers finns där ute någonstans. Jag börjar på gymnasiet och blir ett poster child för tonårsångest och depression. Allting suger och det enda jag vill göra är att titta på skräckfilmer hela natten.

2013 - Gilded Pleasures och Hung at Heart släpps samma år som jag tar studenten. Jag sommarjobbar på ett industribageri och bakar muffins till hela norra Europa. Jag vänder på dygnet, ramlar av en elcykel och kommer på att jag vill plugga media.

2014 - The Growlers släpper Chinese Fountain och jag upptäcker dem, äntligen! Jag är nyinflyttad i Jönköping, har massa nya bästisar i min klass och äter bara följande:

gröt   jordnötter  popcorn 

Jag är det lyckligaste jag någonsin varit men också det ensammaste jag varit. Jag åker på utflykt till småländska småstäder, har hemmafester där alla får röka inomhus och kuggar bara en tenta, allt till tonerna av Love test och Rare hearts.

2016 - City Club släpps en helg då jag hälsar på min familj i Malmö. Jag är i en second hand när jag hör Brooks Nielsen sjunga night clubs and back rooms, baggies in the bathrooms, nothing's changed but you. Vad i! The Growlers har släppt en skiva som jag helt missat. Nåja, jag är ännu inte en musikrecensent och får inte informationen matad till mig som nu. Den här skivan är bra, men inte lika bra som Chinese Fountain. På en låt gästar Julian Casablancas, det känns som cirkeln är sluten: min idol från tonåren är en liten del av mitt favoritband.

2018 - Den här sommaren släpper The Growlers skivan Casual Acquaintances men Nöjesguiden recenserar den inte (till Nöjesguidens försvar kan sägas att jag ännu inte börjat skriva för dem). Det är även den här sommaren som jag öppnar en egen butik, får riktigt långt hår och min pojkvän säger att han hatar The Growlers. Jag är, ett halvår senare, fortfarande ledsen över hans hårda ord.

Men nu sitter jag här med The Growlers skiva Casual Acquaintances, som att hela livet har lett upp till det här ögonblicket. Min snälla redaktör låter mig skriva om den här missade pärlan och jag ser det som en liten julklapp. Men självklart får jag enorm prestationsångest över en recension, äh ett band, som ingen riktigt kommer bry sig om. Det enda jag kommer få fram är att Casual Acquaintances självklart är en jättebra skiva. Den är mjuk, romantisk och alldeles förtrollande. Och vem kan motstå en låt som heter Orgasm of Death?

Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Diesel Park West — Let It Melt

Man stöter ihop med en kär gammal vän, en av de där som var bland de viktigaste men som helt försvunnit från radarn. ”Nämen! Det är ju du!” Och mot logikens alla lagar har båda tid för en fika eller en öl, just där och då! Så fantastiskt kul!

Pixies – Beneath the Eyrie

I sex år - från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 - var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna.