Det här Portlandbandet är och förblir Zac Penningtons farkost, med Jherek Bischoff som sidekick med uppgift att melodi- och ljudmässigt realisera hans teoretiska och poetiska visioner. Intellektualitetsnivån är med andra ord skyhög, och så som brukar vara fallet är humorn därmed rätt tillkämpad och fjantig. Att stå ut med Penningtons vokala vibrato- och falsettgymnastik kräver dessutom en del. Men tar man sig förbi alla de hindren återstår en skiva som till hälften är uppbyggd av snygg melodisk indiepop byggd på Pulp och andra storheter från de sista åren av förra århundrandet. Explicita The Smiths-citat gör att vi till och med vågar peka på den uppenbara Moz-inspirationen som hos många andra av hans lärjungar väcker ilska när den påtalas. Den andra hälften av skivan, ofta i samma låtar som den första delen, består i ett meccano-experimenterande som sällan är utmanande men ofta underhållande, till exempel i The Common Touch med snygga lån från Laurie Anderson.
