Den här våren har ingen hypats värre än stackars Paola. Hela den stockholmska musikklicken och varenda journalist som vill ingå i samma kredgäng tävlade om att beskriva henne i hyllande ordalag redan innan första singeln kommit. En sådan hype är sällan befogad, och i Paolas fall är det väldigt långt mellan överorden och verkligheten.
Med Konstfacksexamen i bakfickan släpper Paola en skiva som halkar fram och tillbaka mellan att vara konceptkonst och att vara hantverkskonst, utan att vara lyckad i någondera genre. Men Paola är inte konstnären bakom verket, hennes bidrag består enbart i sången. Istället är det äkta mannen Klas Åhlund som skräddarsytt låtar och produktion åt Paola, ungefär som filmproducenten John Derek ordnade specialskrivna roller i specialskrivna filmer för att lansera sina fruar.
Det gör att både spåren av Teddybears Sthlm och Caesar's Palace är mycket tydliga på [I]Stockcity Girl[/I], som rymmer ett par riktigt kaxiga poplåtar. Singeln [I]Above the Candystore[/I], som var det första konkreta i hypen, och [I]Fine Without You[/I] antyder att det finns mer än yta hos Paola. Men Bob Hunds [I]Allt på ett kort[/I] i electronicaversion är både illa vald och illa framförd, och den "kosmiska kärlekshistorien" [I]Interstellar Love[/I] kanske kommer att återfinnas på Tracks-listan, men är inte bättre än andra manifakturerade industrihits.
När Paola återvänder till Teddybears Sthlm-låten [I]Yours to Keep[/I], som hon sjöng på deras senaste skiva, står det klart varför Paola solo inte håller, trots ett förhållandevis starkt låtmaterial. Som gäst hos Teddybears var Paolas självsäkra Betty Boo-röst en rolig och ögonbrynshöjande detalj, men när den ska bära upp en hel skiva blir den till slut bara irriterande.
"Idag kan ju alla få sina femton minuter av berömmelse, men jag vill ha en timme - minst", har Paola sagt. [I]Stockcity Girl[/I] och hennes inflytelserika umgängeskrets borde räcka till det. Men inte till så mycket mer.
Skivbolag:
Artist:
