Ozzys debutalbum Ett öga rött från förra året följde inga regler. Hans texter har varit hänseendeväckande sedan starten och det faktum att en bok med berättelser och illustrationer följde debuten visade att Ozzy inte bara är en MC utan också en historieberättare. Det är tydligt att hiphopsverige har förstått storheten i hans artisteri då många välkända namn trängs på uppföljaren Sexan. Ozzy är fortfarande lika egen men sprängkraften som fanns på debutalbumet saknas.
På Play 66 omges Ozzys hissnade falsetter av autotune. Kombinationen mellan intensiva texter och autotune är något som återkommer i olika former genom albumet. Glaciärer följer samma princip även om beatet är av annan karaktär. Albumets pärla är Regndansen där Ozzys poesi varvas med Michel Didas sylvassa verser som osar av kreativitet. Ozzy och Fricky kompletterar också varandra bra på dansanta Loverman. Om det är något spår på albumet som verkligen utmanar är det MJ. Personligen vet jag inte vad jag ska tycka, beatet är snyggt men den explicita texten kombinerat med raden ”Jag känner mig som Michael Jackson” från refrängen ger en underlig eftersmak. Oavsett vilken sidan man valt i svallvågorna efter Leaving Neverland tar låten emot då den leder tankarna bort från musiken.
Ozzy är fortfarande unik i sitt sätt att skriva och framföra sina texter. Sexan springer ur hans intuitiva förhållningsätt till musik och det går inte att härleda resultatet till någon klar influens. Det är verkligen Ozzy och ingen annan som drömmer om intimitet och Dom Pérignon när han ylar sig genom refrängerna. Sexan träffar dock inte lika hårt som Ett öga rött då ljudbilden inte är lika varierad. Beatet på En Gång och Se på oss påminner exempelvis om varandra vilket känns onödigt då Ozzy är en oerhört kreativ artist. Med det sagt rör det sig fortfarande om en värdig uppföljare med många starka spår.
