Oliver Tree är löjligt bra på att personifiera musiken. Den 27-åriga singer-songwritern släppte sitt debutalbum 2020, och för den som lyssnade var det svårt att inte dra på mungiporna. Här fanns en stark dos av sarkasm, ilska och en meme-estetik som speglar dagens yngre generation på ett fyndigt sätt.
I samband med att debutalbumet släpptes konstaterade den amerikanska sångaren att han ville pensionera sig. Bland annat på grund av en giftig konflikt med sitt skivbolag, som förde med sig att debutplattan dröjde längre än nödvändigt.
Som tur är blev de orden aldrig verklighet – för nu sitter vi här med albumet Cowboy Tears i våra händer. Uppföljaren är en något mer uppskruvad variant av förra albumet, med den stora skillnaden är att musiken skriker konstlad country med massa akustiska gitarrer.
Det är en skillnad som tyvärr inte går hem hos mig. De fyndiga textraderna är den här gången skämmiga, vilket är som mest tydligt på den inledande låten Cowboys Don’t Cry. Att Oliver Tree brukar ha piniga textrader är inget nytt, men problemet är att berättelsen saknar ett större djup den här gången. Det blir helt enkelt platt.
Nyckeln till framgång för Oliver Tree har till stor del varit hans persona. Den har nästan varit lika viktig som själva musiken. Som tur är präglas musiken fortfarande av hans flummiga sätt att uttrycka känslor, men det når inte riktigt hela vägen fram. Musiken är för plastig.
Men med det sagt är låten Cigarettes ganska catchy. Berättelsen om att han inte kan sluta röka är både skräpig och otroligt larvig, men ändå lite kul. Det är väl den enda låten som egentligen lämnar något större avtryck. Om ”större” ens är rätt ord att använda i sammanhanget. Den där pensionen hade kanske varit att föredra ändå.
