Will Sheff är den bästa sortens teatrala sångare, som kombinerar ett engagerat berättande med en aldrig sinande melodisk ådra. Med sin personliga sång och lyrik påminner han om Stephin Merritt eller Neil Hannon, och här sätter han tonen direkt med den muntra popsången Famous Tracheotomies, om att få sin luftstrupe kirurgiskt öppnad för att kunna andas, och om att dela den upplevelsen med bland andra Dylan Thomas, Mary Wells och Ray Davies.
Med fint invävda melodicitat från Waterloo Sunset präglas låten av Texasbandets karaktäristiska popsmartness av brittisk karaktär, nu med ett arrangemang som är hämtat från det gammal listpop av Culture Club-karaktär. Så låter stora delar av In The Rainbow Rain, med svällande arrangemang av åttiotalssnitt. De tillåts svälla med lager-på-lager-pålägg av synthar, flyglar och till och med långa saxofonsolon (när hörde du ett sådant senast?). Pulled Up the Ribbon är ett kraftfullt anthem som hade passat Moneybrother som handen i handsken, medan den relativt sett avskalade balladen Family Song med svepande synthar och vemodig sologitarr hade kunnat göra anspråk på en plats på Roxy Musics Avalon.
Skivans uttalade politiska ställningstagande är ingenstans av slagordskaraktär. Faktum är att en tematik som behandlar ”modet i optimism och skönheten i gemenskap” knappast hade uppfattats som kontroversiellt i någon annan era eller under någon annan president. Men nu fungerar det subversivt och engagerande, i synnerhet som Okkervil River åstadkommit sin musikaliskt mest spännande skiva på mycket länge.