Man kan fråga sig ifall Pearl Jam finns och verkar om, låt osssäga, tre år. På något sätt känns det som om sannolikheten är hög att de då insett sin begränsning samt att de tömt idébanken på sätt att profilera sig som seriösa och lagt ner verksamheten. Oavsett hur mycket plattor de säljer och oavsett om de lyckas bibehålla sin status som mångas eget lilla älsklingsalternativband kommer de för alltid vara det pretentiösa grungebandet som nästan nådde till toppen. Och det märks hur medvetna de är om detta faktum, hur svårt de har att acceptera det samt vilka problem de har att prestera musik som berör, intresserar och rör sig framåt.I sin iver att bli betraktade som ett alternativt rockband drar de åt såmånga olika håll på nya No Code att det blir komiskt. Det spelar ingen rollom de turnerar med Neil Young, vägrar att ge intervjuer eller försöker att göra sina plattor extra intressanta genom att ge ut dem med flera olika omslagsalternativ och packa med extra prylar i form av konstbilder och annat som de gjort med nya plattan, Pearl Jam är lika förlegade som Scorpions. När bandet debuterade fanns det som bekant ett annat - bättre och mer intressant - band som välförtjänt stal uppmärksamheten. Nirvana var allt det som Pearl Jam så innerligt ville vara. Och detta är, misstänker jag, något som bandet alltid kommer att få dras med; att alltid komma i bakvattnet av andra, bättre band. Bra band hamnar aldrig i bakvattnet, det gör bara de bleka och fantasilösa. Ett av dem heter Pearl Jam.
Skivbolag:
Artist:
