Att country är ett tidigare outforskat fält för en rootsman som Nisse Hellberg verkar osannolikt. Men det är ett faktum som förklarar de nybörjartabbar som finns på några ställen här, när han i mer utpräglade countrylåtar som Farväl lev och lär frestas att använda hela paletten av standardklicheer så att det låter mastigt, ovant och tillkämpat.
Å andra sidan släpper Nisse Hellberg aldrig sitt stadiga grepp om rock'n'roll och rockabilly, och här finns gott om guldkorn i den sortens valörer. Leva ett vildare liv är lika självhäftande smart som ursprungsgenuin, och ännu vassare rockabilly hittar man i Världen kan vänta. Vi är värda bättre är ur-rock'n'roll, och tvärs igenom är Nisse Hellberg en värdig förvaltare av arvet från tidiga Sun Records, där det inte var så noga med gränsen mellan country, rock'n'roll och rockabilly.
Men det som gör Nisse Hellberg så särpräglad i sammanhanget är att han oberoende av genre alltid har en stadig förankring i en svensk tradition från folkparker och Svensktoppen. Det är ingen slump att han namedroppar Sven-Ingvars intill George Jones i pressmaterialet, och Kvarter 5a Plats 0-61 är ett strålande exempel på just den sortens genuina dansbandssvängiga tradrock med vardagstexter, lite som Torsson fast habilare. Skulle man så råka kalla hans musik för Rankarna-country eller stadshotellsrockabilly vore det inte avsett som negativt eller nedlåtande, och det skulle med största sannolikhet inte uppfattas så av upphovsmannen heller.
