Nicolai Dunger - Here's My Song, You Can Have It... I Don't Want It Anymore / Yours 4-ever Nicolai Dunger

Way Up High skuttar runt som Van Morrison på en cocktail av Viagra och amfetamin, och det står snabbt klart att den lättillgängliga orgelpop med blås och drivande trummor som plötsligt bubblade ur Nicolai Dunger på singeln Hunger inte var något olycksfall i arbetet. "I'm hungry for love", nästan vrålade han, och Nicolai Dungers kroppsliga och själsliga begär sprudlar från varenda spår på Here's My Song.... På förra årets Will Oldham-samarbete rensade Nicolai Dunger noggrant och mödosamt bort alla spår av pop, men här får den blomma fritt. Till och med när han hamnar i mer invanda mollägen, som på My Time is Now, är det likafullt smart och direkt pop, kryddat med Mercury Revs klangfyllda arrangemang. Efter sina tidigare super-starsamarbeten har det nämligen varit dags för Jonathan Donaue, Grasshopper och de andra att sätta sig i producentstolen, och det är ett genidrag. Till skillnad från till exempel Will Oldham vet de att inte framhäva sig själva, och genom att tvärtemot Nicolai Dungers vana arbeta långsamt och metodiskt har man kunnat bevara det spontana, men polera bort det slarviga som har gjort tidigare skivor spretande och bara delvis så bra som de hade kunnat vara. Till på köpet har Mercury Rev hindrat honom från att spela gitarr för att istället koncentrera sig på sin röst, och effekterna är direkt förlösande. För första gången tar Nicolai Dunger ut svängarna ordentligt, och visar upp temperament och kraft som vi tidigare bara anat. Balladerna är fortfarande i majoritet naturligtvis. De är genomgående fylliga och vackra, som svepande Slaves (We're Together Like), symfoniska Someone New eller Brel-drömska ...and Falling Out, och trots jublet över skivans popdängor är det här mognaden är som tydligast, med en röstmässig självsäkerhet så påtaglig att man häpnar. I samband med hans tidigare åtta - räkna själv om du inte tror mig - skivor tidigare har talangscouterna pekat på Nicolai Dungers potential, och talat om honom som en extrem talang och ett mycket lovande framtidslöfte. Nu har han äntligen vuxit i kostymen, och tidigare spöken som Nick Drake, Will Oldham, Leonard Cohen och Van Morrison har blivit en integrerad del i Nicolai Dungers färdiga och högst personliga uttryck. Från och med nu har Nicolai Dunger en given plats i A-landslaget.