NFs superhit Let You Down gick varm på radiostationer världen över under 2017 och 2018. Michigan-rapparen har specialiserat sig på emotionellt laddad hiphop utan att röra sig i samma territorier som Juice WRLD eller Lil Peep. Han kommer inte från den drogtunga soundcloud-traditionen som många av hans listklättrande kollegor gör, utan har en mer allvarlig ton där texten står i fokus. Hela NFs persona för tankarna till Eminem. Hans sätt att peppra ur sig sina rader, hans argsinta sarkasm och hans teatrala uttryck är oroande likaSlim Shadys. The Search låter dessvärre också som en utdragen albumversion av Eminems låt Stan.
Det är en underdrift att kalla The Search för ett tematiskt album. Varje spår går i moll och kretsar kring liknande ämnen. Redan efter titelspåret står det klart att NF är en plågad självilket sedan, utan att överdriva, återkommer på varje låt. Han berör dock ämnet på ett lekfullt och stundvis genialt sätt. På Change hamnar han i samklang med produktionen och virrar inte bort sig i gymnasiala schablonbilder av smärta. Då berör han faktiskt på djupet. Han kastar sig dock handlöst efter att beröra på ett nästintill filmiskt sätt vilket blir väldigt tröttsamt. Produktionen på Thinking låter som en kopia av ljudbilden från Drakes praktverk Nothing Was the Same vilket får The Search att kännas platt.
För att kunna vältra sig i smärta så är det viktigt att artisten i fråga är autentisk. Utan att underminera NFs psykiska ohälsa så känns det dock som att stora delar av The Search är en välkomponerad teater, vilket No excuses är ett exempel på. Trots att ämnet är viktigt och att NF själv har upplevtförfärliga tragedier så är det tydligt att det han egentligen söker är en ny Let You Down, inget annat.
