NF – The search

levi hielle-bergstrom 11:42 26 Jul 2019

NFs superhit Let You Down gick varm på radiostationer världen över under 2017 och 2018. Michigan-rapparen har specialiserat sig på emotionellt laddad hiphop utan att röra sig i samma territorier som JuicWRLD eller Lil Peep. Han kommer inte från den drogtunga soundcloud-traditionen som många av hans listklättrande kollegor gör, utan har en mer allvarlig ton där texten står i fokus. Hela NFs persona för tankarna till Eminem. Hans sätt att peppra ur sig sina rader, hans argsinta sarkasm och hans teatrala uttryck är oroande likaSlim Shadys. The Search låter dessvärre också som en utdragen albumversion av Eminems låt Stan.

Det är en underdrift att kalla The Search för ett tematiskt album. Varje spår går i moll och kretsar kring liknande ämnen. Redan efter titelspåret står det klart att NF är en plågad självilket sedan, utan att överdriva, återkommer på varje låt. Han berör dock ämnet på ett lekfullt och stundvis genialt sätt. På Change hamnar han i samklang med produktionen och virrar inte bort sig i gymnasiala schablonbilder av smärta. Då berör han faktiskt på djupet. Han kastar sig dock handlöst efter att beröra på ett nästintill filmiskt sätt vilket blir väldigt tröttsamt. Produktionen på Thinking låter som en kopia av ljudbilden från Drakes praktverk Nothing Was the Same vilket får The Search att kännas platt

För att kunna vältra sig i smärta så är det viktigt att artisten i fråga är autentisk. Utan att underminera NFs psykiska ohälsa så känns det dock som att stora delar av The Search är en välkomponerad teater, vilket Nexcuses är ett exempel på. Trots att ämnet är viktigt och att NF själv har upplevtförfärliga tragedier så är det tydligt att det han egentligen söker är en ny Let You Downinget annat.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.