Jag märker att det var mycket länge sedan jag lyssnade på New Order när min första tanke är ”oj, vad mycket rock”, för att sedan inse att detta är en av deras mer elektroniska skivor på länge. Och för att vara rättvis är det främst arenasvulstiga spår som Academic, vilket låter som något Bon Jovi skulle kunna skriva, och emoarrangemanget The Game som trampar för långt över gitarrgränsen.
Resten är mest bara ointressant och gubbigt och ligger någonstans mellan ett fåfängt försök att återskapa ljudbilden från när New Order faktiskt var bra (fram till tidigt 90-tal) och en idé om hur modern musik låter. Detta låter dock inte speciellt samtida, det låter som en för stor produktionsbudget i förhållande till grundmaterialet, det är maskulint, tjockt och mastigt, kombinerat med metalliska electroslingor och robottrummor.
Bästa spåret är det sista. Superheated passar inte ihop med den övriga skivan överhuvudtaget. Det är en rastlös, rusig och euforisk syntlåt, producerad av electronicabritten Stuart Price. Han borde fått ta hand om hela skivan.
