Med sin dansfixerade indie har New Order styrt generationers musikutveckling, och nu ser de till att styra fler.
De överlevande i Joy Division gick omedelbart vidare som New Order, och när deras fem Factory-album nu släpps i exemplariska deluxe-utgåvor kanske det är dags för oss att släppa de senaste årens Joy Division-fixering. För även om Joy Division mer än något annat band de senaste 30 åren har styrt hela generationers identitetsutveckling så har New Order med sin dansfixerade indie styrt generationers musikutveckling (den som söker belägg för den tesen hänvisas först till basgång och gitarrljud hos 60% av Sveriges indiescen, och sedan till Hot Chip och alla deras gelikar).
Deras fem första album i följd, med adderade singelspår och remixer på bonus-CDs, har en mer linjär progression i sin utveckling än sägner om Arthur Baker, Ibiza och acid house velat göra gällande. Rakt igenom handlar det om allt mer syntetisk pop, och även om dansrytmerna har förändrats har det gått att dansa till New Order redan innan de blev New Order. Low-Life är albumhöjdpunkten, även om konkurrensen är tuff, och bland bonusmaterialet är fortfarande tolvtummarnas tolvtummare Blue Monday och debutsingelns Ceremony (som vid sin release fick en mig närstående fanzineskribent att utbrista att ha tyckte "det var en fördel att Ian Curtis dog") krämen av krämen.
Deras fem första album i följd, med adderade singelspår och remixer på bonus-CDs, har en mer linjär progression i sin utveckling än sägner om Arthur Baker, Ibiza och acid house velat göra gällande. Rakt igenom handlar det om allt mer syntetisk pop, och även om dansrytmerna har förändrats har det gått att dansa till New Order redan innan de blev New Order. Low-Life är albumhöjdpunkten, även om konkurrensen är tuff, och bland bonusmaterialet är fortfarande tolvtummarnas tolvtummare Blue Monday och debutsingelns Ceremony (som vid sin release fick en mig närstående fanzineskribent att utbrista att ha tyckte "det var en fördel att Ian Curtis dog") krämen av krämen.
Skivbolag:
Artist: