Neko Case - Hell-On

Patrik Forshage 00:00 2 Jun 2018

Det var alldeles för länge sedan Neko Case skänkte oss ett soloalbum. Samarbetet med Laura Veirs och k d lang för två år sedan i all ära, och vokalinsatserna med The New Pornographers, men den bästa nu levande sångerskan i världen vill man helst uppleva helt i hennes egen kontext, med så mycket som möjligt av hennes personliga och välformulerade blandning av jublande harmonisk pop och allvarsamt vemod.

Hennes första egna album på fem år erbjuder just det. Hon inleder med en självhäftande sorgsen vals i titelspåret och fortsätter sedan med innerlig klingande pop i Last Lion Of Albion. Hade det fortfarande varit 1980-tal hade skivbolaget Stiff skickat båda låtarna liksom Bad Luck och ytterligare fyra-fem spår mot toppen den brittiska singellistan. ”I don’t have a pretty voice”, påstår hon visserligen i pressmaterialet, men det är uppåt väggarna fel. För hennes självklara öppna stämma är omedelbart övertygande, fullständigt vänligt inbjudande, naturligt intellektuell och smart fyndig. Med Björn Yttling som producent för för nästan hälften av spåren, och med de djupstudier i brittisk pop från den eran som Peter Bjorn & John gjorde tidigt i sin karriär, är det självklart att Neko Case låter mer lik drottning Kirsty MacColl än någonsin, och då har det alltid varit en påfallande likhet. 

Men här finns alltså helt andra stämningar dessutom. Halls of Sarah är inte lika omedelbart, och den frispråkiga duetten Curse of the I-5 Corridor med Mark Lanegan tillåter sig en hel del mörker under sina dryga sju suggestiva minuter. På samma sätt låter hon Dirty Diamond och Oracle Of The Maritimes berätta oroande historier både i text och i musik, liksom den olyckliga Eric Bachmann-duetten Sleep All Summer. Det är överhuvudtaget ganska dystra levnadsöden som skildras här, ofta mer vardagliga bekymmer än några storslagna katastrofer. 

Raddan av gästande samarbetspartners nya och gamla är lång, utöver de redan nämnda också bland andra Beth Ditto, Laura Veirs, k d lang och A C Newman från The New Pornographers, men sanningen är att de knappt märks alls, hur namnkunniga de än är. Hell-On är Neko Cases föreställning, helt på hennes villkor, och inför det återstår bara att buga.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.