Det enda riktigt sorgliga med att
som hiphop-entusiast bo så väldigt
långt ifrån New York är avsaknaden
av förstahandsinformation, eller ens trovärdig
andrahandsinformation, på vad som
sker med artister i skivindustrins hantering.
Som i fallet med Nas. Först [I]Illmatic[/I] för tio
år sedan, sedan knappt en kvalitativ singel
per skiva fram till förra skivan [I]Stillmatic[/I] -
som trots denna magra historik totalt sett
visade en ändring till den mer jordnära och
skarpare Nas. Den stil som skaffade honom
hans första fans och skapade förutsättningarna
för hans karriär. Vad hände?
Svaret på den frågan försöker jag nu
utröna med hjälp av [I]The Lost Tapes[/I].
Skivans närmast obefintliga dokumentation
ger endast knapphändiga förklaringar till
varför dessa låtar inte släppts ordentligt
tidigare. Tiden för sessionerna varierar
också beroende på var man läser. Vid en
första lyssning framgår det i vilket fall med
största tydlighet att merparten av materialet
på [I]The Lost Tapes[/I] är markant överlägset
det som istället smetades ut över de
eländiga skivor Nas släppte under 1999.
På något vis är det svårt att köpa den förklaring
som florerar på Internet - att [I]The
Lost Tapes[/I] bootleggades så hårt att skivbolaget
fick kalla fötter och därför bad Nas
spela in nytt. Sannolikt måste Columbia
också ha haft invändningar mot den
begränsade kommersiella potentialen i detta
knippe låtar. Möjligen kan det faktum att
[I]I Am[/I] och [I]Nastradamus[/I] ursprungligen var
tänkta som ett dubbelalbum ha viss betydelse
för mysteriet med [I]The Lost Tapes[/I].
Det låter ana att Nas vid tiden för dessa
inspelningar hade hög produktionstakt och
mycket material i bagaget efter det tre år
långa solouppehållet. Det hela föll helt
enkelt i urvalet. När Nas och folket kring
honom tänkte att den vardagliga och personliga
stilen inte gick att sälja valde de en
annan glättigare och lyxigare champagneimage
med sämre låtar. När det i och med
[I]Stillmatic[/I] visade sig att det gick att kombinera
relativ försäljningsframgång med en
pånyttfödelse av Nas ursprungliga fans,
valde man så att ge ut [I]The Lost Tapes[/I].
Om detta går bara att spekulera och
mysteriet saknar ännu en entydig lösning.
Klart är i alla fall att låtarna på denna
skiva sällar sig till det bättre han gjort.
Upplägget på skivan är mycket bra, och
lämnar sällan mallen för sordinerade lugna
låtar som praktfulla [I]Doo Rags[/I] och [I]Belly
Button Window (Fetus)[/I]. Musiken och texterna
utstrålar en blygsam optimism, samtidigt
som Nas heller inte lämnar det effektiva,
sentimentala och ilskna historieberättande
som han gjort till sitt adelsmärke.
Nas kommer sannolikt aldrig återvända
till samma form han hade när han debuterade
med [I]Illmatic[/I]. Kanske ännu mindre troligt
i sitt framtida samarbete med Murder
Inc och Irv Gotti. Men när han i [I]No Idea's
Original[/I] muttrar över stråkbeklädda breakbeatet
från Cecil Holmes tolkning av Barry
White's [I]I'm Gonna Love You Just a Little Bit
More[/I], är det exakt de orden jag vill tillägna
Nas. Älska Nas, bara lite till.Skivbolag:
Artist:
