Mustasch

I varenda stad finns det ett gäng långhåriga ekvilibrister med Gibsons Flying V- och Explorer-gitarrer som jammar i replokalen och låtsas att de är Blue Cheer eller Black Sabbath. De flesta blir kvar i replokalen och i sina fantasier. Varför lyssna på dem när vi kan leta upp originalen på Nice Price? Men med Homophobic/Alcoholic på förra årets miniplatta övertygade göteborgska Mustasch oss om att de har en självklar plats utanför replokalen, och med sin första fullängdsplatta bekräftar de sin styrka. Ralf Gyllenhammar har kommit långt sedan sin tid som sångare i B-Thong. Med honom har vi nu vår egen Chris Cornell, så där lagom självsäkert diabolisk och kraftfull snarare än skolad och tonsäker. Men allt som oftast tangerar han snarare Nazareths Dan McCafferty. För det är uteslutande i det tidiga 70-talet Mustasch hämtar sin tyngd och kraft. Singeln I Hunt Alone fortsätter att växa, med gitarrer som vore Ralf Gyllenhammar och Hannes Hansson självaste Scott Gorham och Brian Robertson. Tunga och malande White Magic skulle inte ha skämt ut sig på Black Sabbaths tidiga plattor, särskilt när Mustasch vågar släppa fram akustiska gitarrer medan basen håller fast melodin, och riffet i The Dagger borde redan vara klassiskt. Mustasch är tillräckligt mogna för att göra något eget av influenserna, och har så starka låtar att de står stadigt bredvid, inte bakom, sina förebilder.