När man tänker på grunge och Seattle-scenen är det kanske framförallt band som Nirvana, Pearl Jam och Alice In Chains man tänker på. Det är kanske inte heller så konstigt att Mudhoney inte längre nämns i samma andetag som Nirvana, med tanke på det senare bandets kommersiella framgångar. Men faktum kvarstår att det är Mudhoney som var en av de sanna pionjärerna inom grungen.
Så här 35 år senare är de fortfarande på fötter och deras sound är ungefär lika smutsigt och ostädat som det alltid varit. Inte heller har de släppt taget om sina politiska åsikter, och Plastic Eternity är ett album som är strösslat med kängor mot Fox News, kapitalismen, miljöförstöringen och antivaxxare. Texterna är sällan särskilt inbäddade, utan går istället hårt på för att få fram sitt budskap.
Det är en bild av apokalypsen som Mudhoney vill måla upp med det här albumet. Men i denna absurda värld finns det också sådant som bandet känner är värt lite kärlek. Hundar till exempel. Den avslutande låten Little Dogs är en hyllning till våra fyrbenta vänner, som skänker lite tröst i dessa mörka tider. Något oväntat är det att det är just en kärlekslåt riktad till hundar som avslutar albumet, fast å andra sidan är det också ganska väntat när det kommer till Mudhoney.
Vad som drar ner det hela en aning är att bandet fortfarande inte är särskilt lättlyssnade alla gånger. Det finns definitivt örongodis här, som till exempel den svängigt lågmälda Severed Dreams in the Sleeper Cell, men lite för ofta är det aningen svårtillgängligt. Allt sammantaget är det fortfarande en stabil leverans från ett band som har hållit sin fana högt sedan slutet på 80-talet, och vi får hoppas att det fortsätter så. Den här världen behöver lite Mudhoney.
