Monster Magnets låtmaterial har alltid spretat. Olikheter som superflummig psykedelia, retroboogie och råsväng (om än allt försiktigare för varje ny platta) har fått dela på utrymmet, men det har aldrig ställt till problem. Bandets plattor har alltid känts homogena. Främst beroende på bandets coola sound och på Dave Wyndorfs lysande rockröst. Även om de undan för undan lämnat det riktigt skitiga och knarkiga soundet har de aldrig låtit experimenterandet ta överhanden. Rötterna har alltid fått tillräckligt stor plats.
Förra albumet lät först som ett tillrättalagt försök att nå den breda publiken. Sedan, när man vant sig vid den stooora, grabbiga produktionen hörde man att den stenhårda dynamiken och den sköna mixen av fetriff och trippade effekter hade sedvanligt gott om svängrum i låtarna. Så även Wyndorfs röst. Vad som från början kändes som en tabbe var i stället ett kliv i helt rätt riktning.
Tyvärr trampade de snett när de skulle spela in uppföljaren - den här plattan. Här finns ett ofokuserat virrvarr - ofta tryfferat med en mängd maskiner. Då pratar jag inte om de vanliga mördarna till effektboxar utan om prylar ovärdiga Monster Magnets låtar. Därför låter det mesta platt, trist, fegt, oinspirerat och strukturfattigt. Upprepningar av tidigare mördarlåtar skulle man kunna överse med, eftersom få band fixar den här typen av hård gitarrock, men när inte soundet står att känna igen funkar inte det heller. På [I]Melt[/I] får Wyndorfs röst tillräckligt med utrymme och gitarrexplosionen är både välkänd och skitskön. [I]Doomsday[/I] är hård och cool och [I]Cry[/I] funkar också, även om den påminner skamligt mycket om [I]Spine Of God[/I]. Men resten kan man glömma. Tyvärr.
Skivbolag:
Artist:
