90-talet hade onekligen varit lite tråkigare utan Ween. Redan med debuten, God, Ween, Satan - the Oneness 1990, fick de oss att blanda fundersamma fniss med oförställd entusiasm - och sedan har de fortsatt att gå en väg som bara är deras egen. Oftast har det hela kretsat kring kärleksfulla travestier och fantasier kring deras egna och andras skivsamlingar. Tydligast kanske på fjolårets country & western-sångcykel 12 Country Golden Greats, där Dean & Gene(alias Mickey Melchiondo och Aaron Freeman) radade upp genrens särart och avarter med oemotståndligt oskuldsfulla nunor - kompade av ett antal verkliga studioveteraner i Nashville.
The Mollusk är inte lika tydligt tematisk, även om den irländska folkrocken onekligen får sig en ordentlig törn, utan sparkar och smeker ett helt knippe stilar. Det mesta med attityden hos en snedtrippad Beck Hansen, med paus endast för någon enstaka sansad och harmonisk liten poppärla som It'sGonna Be (Alright). Bra? Tja, låt mig säga så här: låtar som Waving My Dick In the Wind lär knappast förändra några liv 1997. Men jag skäms inte för att de får mig att le brett. Och ibland räcker det gott så.
Skivbolag:
Artist:
