Moby Dick

10:14 24 May 2000
Det bästa betyg de kan få, antar jag, är att tre spår av Moby Dickfår mig att inse att det inte går att sitta på redaktionen och lyssna påden här plattan. Istället får jag låna en walkman och gå ut. Sedan står jag alldeles stilla i vårsolen och blir tårögd och vemodigt lycklig över att det var så länge sedan jag upplevde en ny skiva så här. Cosy Den, The Bear Quartets andra album, är en jättebra skiva. Den minimalistiska, smärtande introverta vackra och innovativa norrlandspop somden bestod av, hade dock kanske inte känts så angelägen idag. Det finns andra, såsom kvartettens grannar-på-flera-sätt Carpet People, som tassar omkring i de kvarteren och som tassar bra. Så TBQ har gradvis glidit bort från den sparsmakade dammsugarpop som de gjorde då. På valda ställen känns Moby Dick istället på gränsen till King Crimson-symfonisk eller DinosaurJr-bombastisk, och det är definitivt en komplimang. Och på samma sätt somalla riktigt bra rockgrupper lyckas The Bear Quartet närma sig slamret medhjärtat i behåll - hade man lagt in superstarka If You Have a Heart på enkassett med Neil Youngs mästerverk Harvest skulle det kännas alldelesutmärkt. För övrigt skulle förmodligen både Neil och Joseph Mascis(Dinosaur Jr) bli rätt medryckta av några av de briljanta gitarrlösningarna på TBQs platta. Det känns så befriande att Jari Haapalainen vågar briljeramed sin gitarr utan att vara vräkig. Ungefär som de båda ovanstående hjältarna i lightversion och med färre solon. Det som är mest imponerande med Moby Dick är att den är så genomvital. Närjag såg dem framföra en konsert i Malmö för något år sedan kändes de såtrötta, uträknade och oglamorösa, och att de höll på att fila på en såfantastisk skiva kändes ljusår bort. Jag tackar och bockar för att jag hade fel, om än med lite vemod - det känns lite jobbigt att årets förmodligen bästa svenska album kommer redan nu.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

The No Ones - The Great Lost No Ones Album

Ett norskt gubband som habilt och stadigt spelar luftig powerpop tydligt influerad av The Byrds och The Posies, med oantastlig stämsång, gedigna melodier med handfasta refränger och titlar som Sun Station Vadsø? Jamen det kan väl passa bra i afterski-baren, men nu när den är stängd undrar man om det låter sig överföras till skiva med samma engagemang från alla inblandade?