Moby har alltid försökt luras. Genom att på något outgrundligt sätt lyckas övertyga världen om att han var någon sorts technopionjär i början av 90-talet har han senare kommit undan med att göra steril feelgoodfunk. Jag har inte direkt törstat efter det som låter som Mobytolkningar av Moby i ett potpurri helt utan inbördes logik. Det här är reklamfilmsmusik för de nya revolutionerande diskmaskinstabletterna. Det finns helt enkelt ingen anledning att lyssna överhuvudtaget.
Skivbolag:
Artist:
