Flertalet av hans lyssnare har följt med från tiden i Nick Caves Bad Seeds och med PJ Harvey, men den som följt hans soloarbete vet att inte förvänta sig motsvarande utlevelse på Mick Harveys sjätte soloalbum. I tre relativt lågmälda singersongwriterakter skildrar han lika många faser av kärlek, med en kombination av egetskrivet material - något av det ihop med PJ Harvey - och väl valda covers av till exempel The Saints och Van Morrison. Han når inte sina forna uppdragsgivares karaktäristiska uttryck, men skivan växer rejält och det är snyggt i såväl romantikens mörkare som ljusare stadier. Den vemodigt episka Praise the Earth tangerar Echo & The Bunnymen, och hans akustiska och återhållna tolkning av Roy Orbisons Wild Hearts (Run Out of Time) är rent förtrollande.
