Mattias Alkberg – Bodensia

”Det är så vansinnigt långt mellan människor”, sjunger Mattias Alkberg i Nya Tuna och man skulle nästan kunna tro att han gått och blivit domedagsprofet. Men som vanligt har han bara gjort ännu en politisk skiva, där texterna överglänser de trivsamt tralliga melodierna. Det är nästan lite tidiga Lars Winnerbäck över dem? Eller Fred Åkerström. Skotta snö är rentav en samtida Jag ger dig min morgon. Alkberg varvar sin karaktäristiskt skeva gnällsång med att förvandlas till en klassisk trubadur. Bodensia – döpt efter ett höghus i Boden – har inte bara ett av årets snyggaste omslag, utan är även en ovanligt snäll Alkberg-skiva. Det är mer piano än punk och stundtals låter den nästan psalmlik. De profetiska tendenserna är för övrigt genomgående, men handlar mindre om coronan och mer om miljö, klass, rymden, vardag, gemenskap och förlust. Kanske bäst sammanfattat i raden ”Även om allt är skit så har vi ändå nån att berätta det för” i tio minuter långa, vackert diskbänksrealistiska Doktor Kosmos-kollegan Jag är alltid här vars jag än än.