Att följa upp en succé som Markusevangeliet kan inte vara en lätt sak. Herr Krunegård tacklar situationen med ett dubbelsläpp präglat av djupgående retrofrossa. Lev Som En Gris Dö Som En Hund inleds slagkraftigt poppigt, och återvänder till såväl 80- som 90-tal med Primal Screamska körer och pianon. Det är flumfunkigt och dansgolvsbetonat. Men också mer repetitivt. Låtstrukturerna är mindre raka, vilket jag gillar i teori – men Krunegårds osvikliga känsla för melodier och frasering kommer bort en aning i den musikaliska lekstugan.
Prinsen av Peking är mer metallisk, mer synthig, men innehåller också några strålande finstämda ballader. Båda skivorna har precis så bra texter som man kunde vänta sig, men den där musikaliska storslagenheten som gjorde Markusevangeliet till ett smärre mästerverk infinner sig aldrig.
Jag kan förstå varför Markus Krunegård ville göra de här skivorna, men kommer inte att lyssna på dem hälften så många gånger som jag hade hoppats.
Skivbolag:
Artist:
