Den som menar att The Bear Quartet nästan slår knut på sig själva i jakten på att undvika upprepning kan knappast anklagas för att långsökthet.
Varje skiva från Luleås avigaste rockband ter sig vara en motreaktion på den förra, en antites och ett motgift. Monty Python, levererad ovanligt nära inpå föregångaren 89, tar oförutsägbarheten ett steg längre genom att botanisera bland tidigare avverkade influenser och skruva dem ytterligare ett oanvänt varv. De spröda indiemelodierna från de tidiga åren finns där, fast insprängda mellan metal och, eh, klockriff. Och även om blitzkrieginslagen i inledningslåten gränsar till att bli för mycket kan man svårligen frånta The Bear Quartet att de lyckas med den svårslagna prestationen att göra rock som är ny. Och med att kombinera de minst intressanta musikgenrer som finns till något av det mest intressanta jag har hört. Att det sedan är himmelsk vackert halva tiden också är en rätt fin bonus.
