Jag minns att mina förväntningar på Markus Krunegårds nya album Nokia & Ericsson sänktes när jag fick höra att låtarna skulle vara på finska – och gissningsvis var jag inte den enda som till en början tänkte ”åh nej, inte på finska”. Men faktum är att jag blev positivt överraskad när jag lyssnade igenom de elva spåren, trots att jag knappt förstod ett ord av vad som sjöngs.
Som Filip och Fredrik har pratat om i sin podcast så har Krunegård gjort det svårt för sig genom att för första gången som soloartist ge sig på ett finskspråkigt album, eftersom han är en väletablerad artist i Sverige men inte i Finland. Men nu vill han bredda sin publik till grannlandet i öst. Tidigare har han släppt det finskspråkiga albumet Mämmilärock med bandet Laakso, år 2007.
Norrköpingssonen, som har rötter i finska Tornedalen, fick idén till Nokia & Ericsson (en titel som döljer visdomen i de två kulturerna och samtidigt antyder att allt i livet bara är tillfälligt) när han var i Los Angeles för att skriva nya svenska låtar. Plötsligt kom ett mejl från en finsk journalist som gav honom motivation till att istället skriva ett soloalbum på finska – så pass stark motivation att han dessutom tackade nej till möjligheten att skriva låtar till Sam Smiths nya album.
Nokia & Ericsson innehåller en drös finska indiepop-pärlor, samt en skön reggae-låt. Vem kunde ana det? Jag menar: Har du någonsin lyssnat på finsk reggae? Och om du har: Gillade du det? Finland och reggae känns som två motpoler. Kallt och mörkt kontra varmt, gött och chill. Men Krunegård lyckas ändå väva samman dessa motpoler riktigt bra i singeln Mä tykään sust, som är en cover av franske Manu Chaos låt Me Gustas Tu. Kanske hjälpte det att arbeta i ett soligt Los Angeles.
Några av skivans övriga pärlor är Jurmalan terve, Hyvää yötä Pellonkylä, titelspåret Nokia & Ericsson, singeln Maybe / Mayday, rocklåten Suomi - Ruotsi 0-0 och inte minst det melankoliska första singelsläppet Miss Joensuu. Den sistnämnda handlar om kärleken till en kvinna i staden Joensuu vid den ryska gränsen. Låten uppkom, enligt Krunegård själv, av det meningslösa rimmet ”juu juu Miss Joensuu”. Förutom kärlek så berör albumet teman som att acceptera sig själv, skillnader mellan att leva i de två kulturerna, rikedom och skam i sin identitet.
Nu är frågan om Krunegård kommer att skriva fler finskspråkiga album, eller kanske försöka bredda sin publik ytterligare genom att släppa låtar på engelska. Det återstår att se, men trots ett lyckat finskt album så hoppas jag att hans nästa verk åter blir på svenska så att man förstår texterna.
