Som få andra bär Marianne Faithfull varenda felsteg, varenda övergrepp och varenda personlig tragedi längst ut på huden och i rösten, och den ger henne en patina av genuinitet i sitt sätt att framföra skräddarsydda sånger och fingertoppskänsligt valda covers. Att kärleken till den den stad som gav henne först berömmelse och sedan missbrukarår på Sohos parkbänkar inte är okomplicerad är särskilt tydligt i till exempel Nick Caves Late Victorian Holocaust. Den är också ett exempel på hur Marianne Faithfulls Kurt Weill-tolkningar under senare decennier bidragit till att hon utvecklat sin auktoritet och ett dramatiskt utspel som passar teatraliska stycken. Med Adrian Utley från Portishead och Ed Harcourt i bandet fungerar det lika utmärkt i Anna Calvis Falling Back och allra mest i den hotfulla Mother Wolf, som är ett dysfunktionellt äktenskap mellan The Velvet Underground och The Bad Seeds.
