Av discopop är du kommen – discopop skall du åter varda. Madonna återvänder till discon ungefär lika ofta som Bob Dylan återvänder till blues, det är hennes naturliga element. Det finns ett par ytterst försiktiga antydningar till dubstep-trummor på MDNA, och den Lady Gaga-doftande halvtempoballaden Masterpiece, men framför allt handlar skivan om pumpande discobeats och lättnynnade melodier. För att vara en superstjärna har Madonna en förvånansvärt ödmjuk framtoning i sin egen musik – hon sjunger svalare och mer diskret än någonsin, och påminner mer om Sarah Cracknell än den kaosgudinna hon var under sin karriärs första decennium. Det gör musiken en aning anonym, men Madonna är en artist vars personlighet kommer fram i hennes ambitioner, inte i hennes röst eller låtarnas texter. Hennes främsta ambition är att göra pop som inte låter omodern – och hon lyckas faktiskt ganska bra. Att Nicki Minaj och M.I.A. gästar på sammanlagt tre av skivans låtar är lika logiskt som det är vackert.
