Hiphopens kopplingar till jazzen, och i synnerhet hiphopens kopplingar till Blue Note, är en komplicerad affär.
Blue Notes skapare, exiltyskarna Alfred Lions och Francis Wolf, kunde vid grundandet 1939 i New York knappast ha föreställt sig vad som skulle följa i etikettens kölvatten. Vare sig man ser till den dignande katalogen av laddade jazzinspelningar eller den mångfaldigt hyllade omslagskonsten, genljuder intrycken från Blue Note starkt ännu idag. Långt efter Reid Miles sista omslag 1967 lever hans bilder kvar som en oefterhärmlig norm för musikfotot. Ibland tycks nästan musiken ha följt med skivorna på undantag.
Det är lite synd, liksom att det genuina intresset för Blue Notes gamla inspelningar idag är ganska lågt. Det är en slags backlash på när Blue Note under 90-talets första hälft skulle nå ut till yngre lyssnare. Man kände redan till att skivorna samplats och hyllats av Gang Starr och A Tribe Called Quest. Ägarna på Capitol beslöt sig för att slå mynt av saken och öppnade både Blue Notes valv och copyrightklausuler för engelska jazz-hiphoparna Us3:s ohämmade samplingsorgier. Singeln [I]Cantaloop (Flip Fantasia)[/I] spelades i bitar och drog med sig originalet (Herbie Hancocks [I]Cantaloupe Island[/I]) i fallet. Den ansträngda föryngringsparollen "You Gotta Hear Blue Note to Dig Def Jam" förvandlades i händerna på ironikerna till en dödsruna över alla musikhistoriska pekpinnar.
Blue Note hade blivit överetablerat. Etiketten stod för allt som hade med jazz att göra och jazzen mådde ganska dåligt. Det sista jag minns av mitt 90-tal var att Blue Note gav ut en skiva med Victoria Tolstoy. Därtill några svaga minnesbilder från Huddinge jazzfestival. Sen blev allting bara svart.
Fast Blue Note-kulten har förstås överlevt och frodats på andra håll. I Japan har fascinationen för etikettens breda output varit fortsatt starkt. Bortom hard bopen har det ju alltid hägrat små pärlor av jazzfunk och latin. I väst blev jazzentusiasterna ett hårt prövat släkte. De japanexklusiva Blue Note-återutgåvorna blev notoriskt dyra att importera. Samma gällde de japanska mixskivorna i serien [I]Diggin' On Blue[/I], som sammanställdes av de allra bästa hiphop-profilerna - Pete Rock, Biz Markie och Lord Finesse - men bara nådde några få här hemma.
Allt det som dessa tre artister tillfört hiphopen - det storslagna, det humoristiska och det frasiga, glödande soundet - sammanfattas idag i den omätliga talang som kallas för Madlib men egentligen heter Otis Jackson Jr.
På [I]Shades of Blue[/I] hörs endast fragment direkt från originalen. Madlib spelar det mesta själv. Skivan är en mer ordnad form av jazzfunk än den han vanligen spelar in i egenskap av Yesterday's New Quintet. Arrangemangen förlitar sig inte blint till hans egentligen rätt begränsade förmåga att spela Fender Rhodes, utan gnistrar också av stråkar, strängar och slagverk.
Ronnie Fosters [I]Mystic Brew[/I] håller ett förtjänstfullt hattigt och högt tempo. En snygg raplåt smiter in, liksom två Donald Byrd-sånger. Här finns den outplånliga melodin [I]Stormy[/I], en tolkning av Reuben Wilson. Detta är anmärkningsvärt, då jag själv alltid tillskrivit den Scott Walker (vilket heller inte är helt riktigt då låten ursprungligen framfördes av poppiga 60-talsgruppen Classics IV). Melodin är fantastisk, vilket också är det enda som räknas för den som söker en modern, blyg men väldigt fin jazzskiva att försjunka i.
Liksom artister som Carl Craig, Low Res och Jan Jelinek för Madlib vår uppmärksamhet mot jazzens utkanter, mot fusion och souljazz. Det är endast medelst sina experimentella marginaler som jazzen, och musik över huvud taget, kan rättfärdiga sin existens.Skivbolag:
Artist:
