Jag orkade aldrig riktigt ta till mig Lykke Lis förra skiva I Never Learn. Till skillnad från alla som hyllade dess utlämnande innerlighet tyckte jag mest att den var whiny och självömkande. Nu kommer uppföljaren. Det är uppenbart att Lykke Li förvandlats till relationernas drama queen, för även den här skivan handlar om uppbrott och kraschade förhållanden.
Den stora skillnaden är istället soundet, som vid de första genomlyssningarna känns ganska mycket två-tre år sedan, då när alla svenska artister skulle flörta med något slags sleezy klubbsoul och sexig r'n'b. Å andra sidan är det inte helt osannolikt att det är under just den perioden som So Sad So Sexy kommit till. Det är trots allt fyra år sedan förra albumet släpptes.
Men efter ett tag smälter texterna ihop med ljudbilden och plötsligt blir det självklart att den här skivan inte hade kunnat låta på något annat vis. Two Nights handlar om otrohet och låter precis som känslan som infinner sig då man inser att det är kört, lika uppgivet blasé, deliriskt trött. Jag gillar även de mjuka, släpiga rap-inslagen, bland annat i Sex Money Feelings Die, vilket för övrigt är en fantastisk titel.
Titelspåret So Sad So Sexy är en snyggt skriven powerballad om när det tar slut och om att slitas mellan känslor och Utopia är en blandning mellan Adele och kommersiellt, men ändå så oerhört proffsig att det fortfarande känns personligt och indie. Övervägande är detta ett album som inledningsvis må låta banalt, men som i själva verket gömmer nyanser, lager och witty formuleringar, som inte upptäcks förrän man förkastat soundet och sedan upptäckt det igen.
