Lykke Li – So Sad So Sexy

Sara Berg 00:04 8 Jun 2018

Jag orkade aldrig riktigt ta till mig Lykke Lis förra skiva I Never Learn. Till skillnad från alla som hyllade dess utlämnande innerlighet tyckte jag mest att den var whiny och självömkande. Nu kommer uppföljaren. Det är uppenbart att Lykke Li förvandlats till relationernas drama queen, för även den här skivan handlar om uppbrott och kraschade förhållanden.

Den stora skillnaden är istället soundet, som vid de första genomlyssningarna känns ganska mycket två-tre år sedan, då när alla svenska artister skulle flörta med något slags sleezy klubbsoul och sexig r'n'b. Å andra sidan är det inte helt osannolikt att det är under just den perioden som So Sad So Sexy kommit till. Det är trots allt fyra år sedan förra albumet släpptes.

Men efter ett tag smälter texterna ihop med ljudbilden och plötsligt blir det självklart att den här skivan inte hade kunnat låta på något annat vis. Two Nights handlar om otrohet och låter precis som känslan som infinner sig då man inser att det är kört, lika uppgivet blasé, deliriskt trött. Jag gillar även de mjuka, släpiga rap-inslagen, bland annat i Sex Money Feelings Die, vilket för övrigt är en fantastisk titel.

Titelspåret So Sad So Sexy är en snyggt skriven powerballad om när det tar slut och om att slitas mellan känslor och Utopia är en blandning mellan Adele och kommersiellt, men ändå så oerhört proffsig att det fortfarande känns personligt och indie. Övervägande är detta ett album som inledningsvis må låta banalt, men som i själva verket gömmer nyanser, lager och witty formuleringar, som inte upptäcks förrän man förkastat soundet och sedan upptäckt det igen.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kamasi Washington - Heaven and Earth

Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiken lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont. 

The Orb – No Sounds are Out of Bounds

Engelska The Orb brukar utnämnas till grundarna av ambient house, det vill säga den genre som ofta, lite nedsättande, kallas för hissmusik. Chill, loungig electro, med sampliga konstmusikinslag, naturljudsingredienser och en slött lunkande känsla. Men idag gör Alex Paterson, bandets enda permanenta medlem sedan starten för trettio år sen, inte direkt något vare sig revolutionerande eller nyskapande. På den här skivan har han frångått minimalismen, och samarbetat med ett helt gäng musiker, vilket märks främst på de olika vokala inslagen.

Virginia Wing - Ecstatic Arrow

Alldeles för få band nämner Holger Czukay bland sina topp-tre-influenser, och bara det gör den här duon är värd uppmärksamhet. Påverkan av hans försök till pophits - Cool in the Pool och The Photo Song är särskilt angelägna i den kategorin - är påtagliga i poplåtar som The Second Shift