Det är en heartbroken Lykke Li som sjunger. Ett förhållande har kraschat och nu består varje centimeter av hennes kropp av smärta och maktlöshet. Via nio melankoliska powerballader beskriver hon exakt det som alla med kärlekssorg upplever, och är alldeles ensamma i: vetskapen om att aldrig någonsin kunna älska någon igen, ångesten över de oåterkalleliga misstagen och känslan av att plötsligt vara förlamande ensam. Det är hundraprocentigt svartvitt, det är patetiskt och det är sant.
Att befinna sig i ett tillstånd av sorg är inte rationellt, det är inte logiskt hanterbart. En skiva som denna, med alla sina dramatiska gester och sin gnälliga längtan, kan bara bli till under miserabla omständigheter och det är även under sådana den bör konsumeras. I realiteten finns det en gräns för hur länge man orkar lyssna på en ältande vän, innan man ber hen ta sig samman och gå vidare i livet.
