A Restless Heart Would Rather Float in Space är den andra låten på Luminous Kids debutalbum At the end of the Dream. Den är fruktansvärt vacker. Lamslående vacker. Som recensent har man byggt upp ett starkt försvar mot vacker musik – det finns för många vackra låtar och man kan inte drabbas av alla. Åtminstone inte jag. Man vill gärna vara en objektiv och obekymrad observatör av musiken. Men när jag lyssnar på Luminous Kid går det inte för mig, och redan efter andra låten på albumet har jag fällt en tår. Det klart att det var skönt att skivan inte fortsatte på samma oerhört drabbande nivå – jag hade nog inte klarat av det – men det är även lite tråkigt.
Inte för att resten av låtarna är dåliga, nejdå. De är vackra, brusiga, ömma, romantiska. Om nån gör film av Ocean Vuongs fantastiska bok En stund är vi vackra på jorden måste detta album utgöra soundtracket (efter en googling ser jag nu att produktionsbolaget A24 ska göra det, hoppas de läser denna recension). Låtarna är genomgående drömska, med tysta akustiska gitarrer och stråkar. Filmiska men nedtonade syntar finns även i bakgrunden. Det klart att man kan dra paralleller till både Sufjan Stevens och José González men vad säger egentligen det om låtskrivandet på skivan?
För det är låtarna som driver allt, visserligen är produktionen fantastisk, men låtarna alltså. De fångar något oerhört vackert och vemodigt som väldigt få artister lyckas med. Men hälften av dem skulle kunna tas bort. Det är ett väldigt långt album, och även om det inte finns några rent dåliga spår, så skadar det aldrig att vara kort och koncis. Fast jag klagar inte egentligen, har svårt att se att jag skulle skippa någon av dem när jag lyssnar på albumet i framtiden. Och det kommer jag sannerligen att göra.
