Det går lätt att konstatera: producenten Vittorio Grasso och Lorentz & Sakarias skapar självlysande musik. Ofta känns HÄSMNSLS filmisk som Kanyes MBDTF – olika låtar blir till olika scener: något suggestivt som rör sig milslångt över stäppen i månljus, tonårens ångest och frihet på ett dött dansgolv, allsångstrall med Garbo, alltid hålla huvudet högt, kärlek oförstörbar som barndomsnostalgi, vardagskaoset, vackert klagande saxofonrap. Sakarias ord om arbetarklass och faderskap väger fint mot Lorentz kärleksbeskrivning och vokalistinsats som, förutom en fantastisk diftongkonst, även har klara unisexkvaliteter. Klarabergsviadukten i mitt hjärta, det värker av karaktärsbyggande sena nätter när staden är släckt och vemodet betryggar. Jag lyssnar och blir ledsen, lugn och lite lycklig.
