Det har gått tre år sedan Lorentz överraskade med albumet Lycka till. Det är egentligen inte så lång tid men det känns som en evighet. Främst för att det svenska poplandskapet har bytt skepnad sedan Lorentz var aktuell sist. Hiphopen har tagit plats på topplistorna och det kryllar av skickliga rappare. Trots det har minnet av Lorentz dova skildringar av ungdomskärlek och dekadens aldrig riktigt släppt. Men hur återuppfinner man sig själv när allt har förändrats? På Krig och fred väljer Lorentz att retirera in i världen han redan skapat. Resultatet är experimentellt utan att vara nyskapande.
På öppnande 1 är Lorentz tydlig med att det här är hans album. ”Dehär är min skiva, jag gör vad jag vill” ekar över en dramatisk ljudmatta och faktum är att det märks. Lorentz har själv producerat flera spår på Krig och fred och låtarna har en skörhet som han inte visat upp tidigare. Missförstå mig rätt; Lorentz trånar fortfarande efter kärlek och champagne. Men låtar som Göradetfördig och Titta inte ner gör inte anspråk på att bli hits vilket skapar en genuin känsla. Krig och fred har dock några spår med tydligare syfte. Inte för oss som gästas av Bennett och Madi Banja är klar vinnare när det kommer till hitpotential. Swarovski står ut som albumets bästa låt med texter som man hatar att man älskar och en produktion som är avskalad utan att vara tråkig.
Lorentz tredje soloalbum innehåller några riktiga pärlor. Men när musiken tystnat kan jag inte undgå att tänka tillbaka på tiden efter solodebuten Kärlekslåtar och hur djupt den ristats in i min generation. Kan man relatera till Krig och fred om man inte kastas tillbaka i tiden när man hör Där dit vinden kommer? Svaret är nej, men för de redan frälsta är sommarnätternas soundtrack här.
Läs även: En sjukt oseriös intervju med Lorentz
