Förra årets episka album Sometimes I Might Be Introvert satte verkligen Little Simz på kartan, även om hon redan hade släppt tre prisbelönta album. Nu är hon tillbaka drygt ett år senare med ett nytt och helt annorlunda projekt, No thank you.
Istället för influenserna från r’n’b och afrobeat som vi såg på förra skivan, vänder hon sig nu mot gospel och funk. Samarbetet med producenten Inflo, som också producerade Adeles senaste album, utgör dock fortfarande grogrunden. Musiken är löst sammanhållen och rå, nedklädd och avskalad. Den är varken experimentell eller djärv, men desto mer rättfram. De romantiska stråkarna hänger kvar, men skapar inte lika mycket friktion och dynamik som innan. Sångerskan Cleo Sol medverkar på flera spår, en behövlig variation i vad som annars är ett ganska enhetligt tonläge.
De tidigare storslaget pampiga ljudbilderna är nu istället texttunga, filosofiska och nedtonade dialoger med lyssnaren. Det lämnar större plats åt diskussionerna om religion, rasism och sexism, som är bärande teman. Det är nästan som att syftet känns som att undkomma sin egen artistpersona, sitt sound och förväntningarna publiken placerat på henne, för att hitta det som är mest genuint i stunden. Inte det som redan blivit prisbelönt och upphöjt. Ett rop efter, och befästande av, självständighet.
Att bygga vidare på Sometimes I Might Be Introvert som var ett tydligt temaalbum hade varit svårt, att Little Simz valt att börja om på ny kula är helt förståeligt. Och att jämföra de två känns kanske inte heller helt rättvist eller möjligt eftersom de är så olika i sin identitet. Den förra skivan var både djupt personlig och filmisk, med en känsla av att hennes tio år långa karriär hade handlat om att kunna skriva det.
No thank you är något helt annat, nya frön som sås. Men det är svårt att inte betrakta det som en mellanlandning till något ännu större. Men så är ju det största kännetecknandet av en stor konstnär att våga rasera sig själv och det kommersiellt framgångsrika, för att alltid ligga steget före och prioritera det som känns mest äkta.
