Backlashen mot Lily Allen är skoningslös, och hon har redan beskyllts för såväl popig sellout och dålig satir som för vag feminism och klassomedvetenhet och rentav flagrant rasism och sexism. Men argumentationen bakom anklagelserna, bland annat från intellektuella populärkulturbastiljoner som NME, skjuter bredvid målet avseende både hennes ställningstaganden och hennes musik.
För även om hon är privilegierad, om hennes feminism inte är den mest radikala och hennes samhällskritik inte direkt omstörtande befinner sig Lily Allen ändå mitt i utsökt brittisk poptradition. Före henne har Ray Davies, Ian Dury, Kirsty MacColl och Damon Albarn under flera årtionden sammanfogat självklar och lättsam pop med om inte hyperfärska så åtminstone tillgängliga rytmer, här till exempel dubstep och i Insincerely Yours till och med G-funk. Liksom dem använder Lily Allen pophits som språngbräda för sin rättframma lyrik - både vardagspolitiskt sarkastisk, självironisk, vardagssexuellt självutlämnande och någonstans nästan smärtsamt intim.
Oberoende av vilket kan hon inte motstå att leka med referenser, från titelspårets Kanye West-blinkning via ett litet Tom Tom Club-lån i L8 CMMR, som är en hyllning till maken och hans sexuella förmåga. Samma tema går igen i Close Your Eyes, som samtidigt är en Beyoncé-lek där den amerikanska förlagan till och med namedroppas (som en av mer än texternas mer än 20 namngivna artister, trots att Lily Allen i Air Balloon påstår att ”I don’t like dropping names”).
Men trots lekfullheten, traditionen och popkänslan finns en anklagelse som faktiskt fastnar på Lily Allen 2014. För av någon anledning väljer hon att hålla igen. Hade hon tagit ut svängarna som på URL Badman oftare, såväl avseende textskärpan som avseende låtstyrka och expressiv produktion hade hon till och med överträffat sina tidigare album. Nu tangerar hon dem, och det bara knappt.
