En risk med att introduceras som en ung, oförutsägbar artist i tyllkjol och converse är att ingen riktigt vet vad de ska göra av dig när du åldras. När den plastiga 60-talslooken inte är superhet längre och att bli full på prisceremonier och förolämpa världsstjärnor inte är punkigt utan bara deppigt.
Så har Lily Allen heller aldrig igen nått höjderna från debuten. När hon nu tolv år senare släpper sin fjärde platta kan det dock vara det närmsta hon kommit, även om en allt ifrån självklar karriär i ryggen i och för sig innebär att konkurrensen inte är speciellt hård.
På plattan hittar jag nämligen till viss del det jag letar efter i Lily Allen. Dels spår där hon pratsjunger med oss på ett typiskt brittiskt Mike Skinner-sätt - en av hennes styrkor - samt spår proddade av Mark Ronson som står som bakom det allra bästa Lily Allen släppt – Oh my God.
