Efter 14 år av ett konstant ganja-inhalerande, med diverse avbrottför apatiska heroinrus, insåg Lewis Taylor för sisådär en två år sedan attdroger kanske inte är så himla kul ändå. Att de inte nödvändigtvis främjarkreativiteten, utan kanske snarare hämmar den. Taylor är ett levandeexempel på det. Idag nöjer han sig med den slags örter som man brygger tepå. Som tur är får man väl säga, annars hade vi kunnat känna oss blåsta påen bra skiva från en mycket begåvad artist.Lewis Taylors självbetitlade och egenproducerade debutplatta skulle kunnavara en hyllning till de mästare och förebilder från vilka han har hämtatsin inspiration. Han har redan jämförts med bland andra Marvin Gaye, StevieWonder och Jamiroquai. Faktum är att man skulle kunna nämna hundratalsreferenser, men det mest intressanta är ändå hur Taylor har förvaltat dem.Och det är verkligen inte fråga om något karbonpappersknep. Lewis Taylorhar med sin speciella jazzdominerade soul ett alldeles eget signum. Det ärväldigt oförutsägbart och rätt flummigt. Men det är klart, med vetskapen omatt 14 av hans år har spenderats i ett moln av cannabisrök är det kanskelite väl enkelt att påstå att det låter "flummigt". Men det är precis sådet är, och en jazzdominerad soulplatta med flummig ljudbild borde ju låtahelt fantastisk. Det gör den här också - ibland. En låt kan börja otroligtlovande, infria löftena en bra stund, bara för att sedan mynna ut i ettalltför hysteriskt arrangemang där det låter som om 50 olika instrumentspelas på en gång.Det här är ingen platta som jag kommer att lyssna på varje dag, men den harfått en schysst plats på skivhyllan. Och så har den ju rätt kul låttitlar:Song, Track, Right, Damn...
Skivbolag:
Artist:
