Från början var The Legends ett enmansprojekt, men bara några månader senare hade det svällt till hela nio personer. Nu har Johan Angergård gjort slut med övriga åtta och är singel igen, och borde njuta singellivets framsidor med frihet, obundenhet och spontanitet. Men något är fel, Johan Angegård verkar inte glad. Tamburinerna är borta, och körerna likaså. Allt det där euforiskt sorglösa som gjorde The Legends debut till den sortens sprudlande indiepop som det var lätt att bli förälskad i har skickats med hans expartners flyttlass. I sin ensamhet har Johan Angegård istället försökt disciplinera sig, och ägnat tid och energi åt att bygga hämmande regelsystem för sin andra The Legends-skiva. Hans första regel var att det inte skulle finnas några regler för skivan. Den andra var att den inte skulle innehålla några refränger. Sen kom han på att det förstås var ett brott mot den första regeln, och gav upp tanken. Tur det. För när The Legends ersätter jublande indiepop med lätt-goth som den lät hos Robert Smith 1985 är det bara de lika omedelbara refrängerna som gör att man kan känna igen The Legends. [I]Something Good[/I], nästan skrattretande Huvet på dörren i både handklapp och bas, får skivans enda indierefräng, men under lager av mascara och smetigt läppstift gömmer sig faktiskt popen även i dova [I]People Like Us [/I]och [I]Air[/I]. Glöden finns kvar därinne någonstans, men det är tydligt att Johan Angegård trivs bättre i en fast relation. Så hans verkliga vänner tipsar honom uppmuntrande om att skivans attraktiva singel [I]He Knows the Sun [/I]skulle funka utmärkt som raggningskrok i sin nuvarande dystra skepnad, eller varför inte i en muntrare nyinspelning?Skivbolag:
Artist:
