Lee Ranaldo - Electric Trim

Patrik Forshage 00:00 14 Sep 2017

Han inleder med en spröd men dramatisk popmelodi, med betoning på just melodi, och precis som att låten påminner om tidiga R.E.M. är Lee Ranaldos röst påfallande nära Michael Stipes. Nels Cline från Wilco är hans egen Peter Buck, och bidrar rejält till kvalitetsnivån på den lättpsykedeliska pop som är skelettet här. 

På några ställen blir det lite mer elektriskt, men aldrig påträngande. Cirkular Right as Rain är klassisk psykedelisk västkustrock av utmärkt snitt, och Last Looks med gästande Sharon Van Etten börjar drömskt vackert för att sakta bygga upp en allt starkare intensitet. Stora Thrown Over The Wall påminner om Soundtrack of Our Lives mer sinnesutvidgande stunder.

De nya tillskott till Lee Ranaldos musik som elektroniska experiment utgör är så subtilt inkorporerade att man måste leta aktivt för att märka dem, men de bidrar till klar friskhet som förstärks av texter skrivna med författaren Jonathan Lethem, något som märks både i deras litterära kvalitet och i att Lee Ranaldo på flera ställen väljer att deklarera dem artikulerat och noga snarare än att sjunga. Det bryter inte av negativt mot albumets stämning, utan bidrar till att göra Electric Trim till den i särklass bästa post-Sonic Youth-skiva som hörts.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast