[I]LCD Soundsystem[/I] är mycket mumlanden, handklapp och tjejtjusare till indiekillar som spelar skramlig instrumentalhouse.
Bandets hjärna, James Murphy, låter ofta förkyld. Det är en glitterboll på omslaget, men Murphys disco ligger mycket närmare t-shirten han alltid har på sig -- urtvättad, brun, med ironiskt ord på magen -- än allt som vän av ordning vanligen associerar med "disco".
Så det är egentligen mest rock. Men man kan dansa bra till den. På sätt och vis är det också dansmusik med texter som man för en gångs skull vill lyssna på. Till och med skratta åt. Och man kan känna med stackars James, som man aldrig, aldrig kan känna med till exempel en stackars Conor Oberst. Murphy är ironisk och rolig där Oberst och hans kompisar är smetiga, men egentligen tycker de ungefär lika synd om sig själva, och klär sig och sin musik i ungefär samma dammiga färger.
James Murphys ironi är inte en sån man gömmer sig bakom eller poserar med, utan mer en lucka in i en snubbe som är lite för tjock, lite för gammal och lite för sliten i kanterna för att kunna tro på allt det där hippaste-producenten-på-jorden-snacket som omgivit honom de senaste tre-fyra åren. Det fina är att han lyckas överföra den stämningen i en skiva, utan att någonsin tappa hela högen av hipsters som efter The Rapture och DFA för länge sen har bestämt sig för vilka referenser, danssteg och ljud de vill ha av en debutskiva från LCD Soundsystem. Alla blir glada; indiekids och rockjournalister upptäcker dansmusik (han sjunger om Daft Punk!) samtidigt som Murphy får prata om det som är viktigt för honom. Alla band, alla referenser, alla skrattretande misslyckanden -- allt som skramlar inuti en trettioårig indierockare med för bred skivsamling och dålig självbild.
Inget av det nya på [I]LCD Soundsystem[/I] (som samlar alla singlarna på en skiva och ett album på den andra) känns lika snabbt i magen som första gången man hörde [I]Yeah[/I], eller när man hade börjat lista ut texten till [I]Losing My Edge[/I]. Men allt är nästan lika fantastiskt, grått och självklart. Det finns en fin rockballad, [I]Never As Tired As When I'm Waking Up[/I], en fantastisk, svulstig Brian Eno-sak som heter [I]The Great Release[/I] och aldrig brister ut i jobbig Primal Scream-gospel och det finns stunder där Murphy bara finjusterar bilden av ett The Fall eller ett Can för i år. Men nu känns den retrotrippen så överspelad att man får tid att lyssna på killen bakom den.
Att LCD Soundsystems sound alltid har den där urtvättade t-shirten i bakgrunden har egentligen inte så mycket med trender eller "mötet mellan punk och house" att göra, det är mer bara väldigt mycket James Murphy att låta så.Skivbolag:
Artist:
