När jag fick nys om att Lars Winnerbäck skulle släppa en ny skiva med hjälp av inte bara Joakim Berg utan också Martin Sköld från Kent så blev jag lyrisk. Både Lars Winnerbäck och Kent har varit mycket viktiga genom mitt liv. De har funnits där och har med sina otroligt igenkännande texter vaggat in en i en trygghet av att “just dessa artister kan jag lita på”.
Albumet Neutronstjärnan börjar starkt med den mycket nostalgiska Min gata i stan. Redan där märker man starkt samarbetet mellan honom själv, Joakim och Martin. Det osar inte bara Kent utan även texterna får en att hoppas att det kan bli som en uppföljare till Jag fortsätter glömma. Förväntningarna på det övriga albumet skjuts upp i skyarna när man börjar med en låt som är 10/10. Men redan på nästa spår Är det nåt jag ska ta med faller det platt. Det känns forcerat, något som verkligen inte är likt Winnerbäck.
Hela albumet känns som en riktig berg- och dalbana. Förutom Min gata i stan är Nåt som verkligen är bra, något som verkligen ÄR bra. Men sedan måste man lyssna igenom några svaga spår för att komma till det saftiga igen. Alltid nästan där, En lampa i mässing och Vad gör det om hundra år är just sådana låtar som inte alls känns rätt. De passar inte in och håller inte heller måttet för den höga standarden som vissa av spåren utlovar. Titelspåret följt av Vår tid som är fylld med träffsäker samtidskritik och knyter ihop säcken på ett bra sätt. Men trots det känner jag mig inte nöjd.
En artist som varit med i branschen så pass länge som Winnerbäck varit har tiden att låta ett album marinera mer. Med inte mer än ett och ett halvt år från hans förra platta Själ och hjärta så skulle Winnerbäck behövt låta det gå mer tid mellan för att motverka den forcerade känslan som genomsyrar skivan.
En neutronstjärna är i vetenskapliga termer ett av några potentiella slut för en stjärna. Det kallas så när tunga stjärnor pressas till klot som är mycket mindre än deras originalstorlek — och det är precis så Neutronstjärnan känns. Stora stjärnor som Lars Winnerbäck, Joakim Berg och Martin Sköld har tillsammans pressat fram något som är mycket sämre än vad de producerar var för sig. Det med reservation för de få stjärnstoff på plattan som får mig att hoppas att detta inte är det definitiva slutet för dessa stjärnor.
